För 2 år sen i Gävle åkte jag längdskidor för första gången på gaaanska många år... Och när jag var mindre hatade jag det. Valde alltid något annat, de gånger jag kunde, i skolan. Och när vi åkte med familjen hade jag den enda nära-döden-upplevelse jag nånsin haft. Jag har helt enkelt inga jätteroliga erfarenheter av längdskidåkning. Av nån anledning fick jag i alla fall för mig att åka för 2 år sen. Det gick sådär. Utan valla. Utan teknik. Utan någon själ som kunde tala om för mig vilka fel jag gjorde. På bussen hem satt jag och garva för mig själv och undrade hur mycket vem som helst som sett mig hade garvat. Förra året gick jag ett steg till, jag skulle åka Tjejvasan! Liiite önsketänkande kanske. Men man måste väl sätta målen högt för att komma nånstans?! Åkte upp till Falun med min vän Brittis, vilket var ett av de få ställen där det fanns mycket snö förra året. Gick bättre, men när jag blev sjuk ställde jag in hela kalaset ändå. I år tror jag nog att jag hittat den rätta nivån för mig, hobbyåkning i Östersund. Skidorna är vallade, jag vet vad jag ska öva på och jag har inte ett enda vasalopp i sikte...
Imorn far Marit och svarta faran vidare till Åre. Ikke verst.